På gränsen till nervsammanbrott

Det finns hotell. Och så finns det hotell.

Vi bodde på något i helgen. Pang i bygget typ.
Missförstå mig rätt, det dög alldeles utmärkt att sova en natt där. Men inte mer.

Det såg ut som ett gammalt sunkigt amerikanskt motel. Typ ett sånt man ser i filmer.
Kommer in i repan och säger vårt namn. När hon meckat klart säger hon:
-Det blir 600 kronor.
-Nä det kan inte stämma! säger reseledaren. Vi har bokat 2 rum.
-Jaha, jag tycket ni var många för ett enkelrum.

Men hallå! Varför sa hon inget från början? Hur tänkte hon? Att vi skulle trängas 3 stycken i en 90-säng?

När jag sen ligger på sängen och kollar på tv börjar någon att mixtra med dörrlåset. Jag far upp och kastar upp dörren. Där ute står en förvånad tjej.
-HÄR BOR FAKTISKT JAG!! säger jag lite för högt å drar igen dörren.

Några rum bort där mina föräldrar bor händer en annan grej.
När mamma är i badrummet och pappa ligger på sängen far en städerska in. Och säger argt:
-HAR INTE NI CHECKAT UT ÄNNU???
-Näää, vi har precis checkat in.

????? Var har vi hamnat egentligen?

Undrar om det inte varit bättre att bo i grannbyggnaden...

Fast dom har nog ingen pool...

...som det här högklassiga haket.

Sen var jag upprörd över eluttagens placering i rummet. Vem har en 3 meter lång sladd till plattången? Inte jag iaf. Som grädde på moset satt spegeln fast på väggen så att flytta den var inget alternativ.
Mao fick jag se ut som jag gjorde i håret. Inte direkt festfin.

Hej kolikok säger jag om detta.