Walk of shame

Idag ska jag pyssla med lite frivillighetsarbete. Och då kom jag att tänka på det här:

På ett volontärmöte förra hösten satt jag bredvid en polis som jag fick en känsla av att jag hade sett nån gång förut. Funderade och funderade och funderade. Som Professor Balthazar fast utan att gå.
Sen kom blixten! Jäklarns också, ingen bra blixt var det.

Ett halvår tidigare hade jag varit ute på Staden en kväll. Kom hem sent (eller tidigt välj själv vad det ska kallas). När jag lagt mig och slutit mina blå ringer det plötsligt i hemtelefonen.
Yrvaket sätter jag mig upp och försöker fatta vad som händer. Får tag i telefonen och ser att det är ett dolt nummer.
Den enda jag känner med dolt nummer är min pappa så jag tänker: Har jag lyckats ringa upp dem utan att jag vet om det igen???
Svarar kraxigt:
-Det är Pernilla.
-Det var från Polisen; säger en myndig stämma. Väckte jag dig??
-Nej då! ( varför svarade jag så? Vad brukar man syssla med mitt i natten? Långkok eller?
-Jag undrar om du saknar något? säger han
Jag var på vippen att räkna upp en massa saker jag saknar, men den här gången tänkte jag till innan jag öppnade munnen.
-Ööööhhh, när du säger så där så kanske jag saknar min plånbok??? (för det kunde ju inte vara nycklarna eftersom jag var hemma)
-Just precis säger han. Du glömde den i taxin. Jag ville bara tala om det för dig så du slipper få panik imorgon.
-Åååå tack så mycket! Då kommer jag och hämtar den imorgon. Vi ses!!
Vaddå vi ses? I´m stupid.

Sen fick jag göra en "Walk of shame" till polisstationen.Plingade på och  fick träffa en polis.
-Hej jag skulle hämta min plånbok....säger jag och tittar ner i golvet.
Han hämtar den och fiskar upp mitt körkort och jämför bilden mot mig live. Han rynkar lite på pannan och jag säger:
-Jag ser lite tröttare ut än på bilden va?
-Och blekare säger han.

Och detta var polisen jag satt bredvid på mötet. Dumstrut på.